Love.

"Sluta Genast Bella!"

Mina muskler frös till is. För det var inte Jessicas röst som tillrättavisade mig den här gången. Det var en ursinnig röst, en välbekant röst, en underbar röst - len som sammet, trots att den var så upprörd.

Det var hans röst - jag var noga med att inte tänka hans namn - och det förvånade mig att ljudet av den inte slog omkull mig och fick mig att krypa ihop på asfalten i plågad sorg. Men jag kände ingen smärta, ingen alls.

I samma sögonblick som jag hörde hans röst klarnade allt.

Ahh! Döda mig!

Puss &Kram S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0